Stackars Vickisen!
Idag åkte jag med min lilla vovve till Veterinären då hennes öra var värre än någonsin. Hon kunde inte sova i natt, kliade sig, hyperventilgerade , hade huvudet på sné och gnällde/pep så fort hon skakade/kliade på örat.
I vanliga fall brukar hon ha sina upp och nergångar med örat, men såhär illa har det aldrig varit. Så ringde Upplands Väsby vet. klinik och fick tid redan kl 12.39 idag -SKÖNT- .
Vi tog oss ner till kliniken, märkte även att hon var stressad och blockerad på promenaden ner.
Kommer dit och de tittar på henne och konstaterar precis det jag misstänkte. Hon måste sövas och spolas rent i örat. Så vi fick snällt lämna vickie där och vart ombedda att komma tillbaka 15.30.
Frida och jag knatar ner till Centrumet och fördriver tiden genom att kolla igenom alla affärer.
Klockan går och vi börjar dra oss tillbaka till vet. kliniken. När vi väl kommer dit säger det att det var mycket värre än vad de trodde, och att de inte var klara med spolningen! Efter ytterligare 30 min så är hon äntligen klar och jag får gå in i rumet och vänta på att hon skall vakna. Bedövningen hade redan börjat släppa när jag kom in och hon försökte frenetiskt klia sig i örat med baktassen. Sätter mig lugnt brevid henne, låter henne lukta på min hand så hon känner att jag är där, klappar om henne och viskar till henne att hon ska ta det lugnt.
Efter ca 5 min kommer veterinären in och ger henne en uppvaknande spruta.. Det dröjer inte länge förens Vickie börjar gnälla ..gnälla mer och mer, samt försöker resa på sig. Hon skricker till och gnäller så tom änglarna gråter.
Jag känner hur tårarna börjar rulla ner för mina kinder, men vifftar bort det snabbt . . Måste vara stark och en trygg flockledare för Vickies skull så hon inte blir mer orolig. Frågar vet. assistenten om hon fått ngt smärtstillande? Nu börjar Vickie mer och mer få panik och klänger upp i min famn. Vet. assistenten säger att hon ska fråga vet. om hon kan få mer. Kommer tillbaka efter någon minut och säger att hon inte kan få det och att hon inte fått något innan förutom det lilla som finns i nedsövningsdroppet/vätskan! (SMÄRTA!!!), Hon kan inte få det pga. att det skulle bli en farlig, tom dödlig kombination med hennes kortison och antibiotika. .
Som inte det var nog frågar jag - Ska hon inte ha tratt? Förvirrade vet. assistenten klämmer ur sig... "Jo.. det kanske hon skulle ha... har du en hemma eller?" , Ber henne hämta en på en gång (då hon non-stopp försöker komma åt örat!). Hon kommer in med tratten, Och nu börjar mardrömmen. Trattens lilla hål ska träs över tight över hennes huvud!!! Vickie SKRIKER av smärta och kastar sig hej vilt i panik! Jag försöker lugna henne men min själ skriker och jag känner återligen hur tårarna börjar rulla. Flera misslyckade försök, en panikslagen skrikande Vickie gör att jag får en sådan ångest! Vet att det är det bästa, men endå i sanningens stund börjar man tvivla och känner sig som världens hemskaste människa / matte. När hon tittar på mig med de panikslagna ögonen, hyperventilerar och skriker vartannat går det inte att känna något annat. Att dessutom vet. assistenten är oförsiktig och tränger in henne gör mig inte gladare. Tillslut får vi på tratten och jag ska spänna den, men då är den för stor och de har inget bra att knyta den med så den glider gång på gång upp mot det onda örat och klämmer det när hon skakar på huvudet! Sen kommer veterinären in och ger mig recept på två oerhört starka preparat (tabletter) och en special rengöning till örat. Vickie ska äta dessa i 14 dagar, och örat ska rengöras 2 ggr dag. Hon berättar även att hon tittat på bakterierna i microskåp och säger att de var långstaviga, och att hon misstänker en specifik bakterie. En oerhört svårbehandlad och ovanlig sådan. Tydligen är det därför ingen tidigare behandlig av 1000 olika preparat har fungerat helt och det har kommit tillbaka hela tiden.
Om 14 dagar är det återbesök, förhoppningsvis slipper hon mer medicin, annars blir det en 6 veckors kur!!!
När vi går från kliniken är det en oerhört trött, stressad, deppig, smärtsam vickie jag går hem med.
Hon lämnar mig inte en sekund och springer mig hack i häl. ska vara i knät bokstavligen hela tiden.
Jag får åka till en djuraffär och köpa ett halsband för att tratten åker upp och klämmer örat hela tiden!
Nu ligger min prinsessa i soffan med Frida och är den mest underbara duktiga hunden i världen. Tom veterinärerna sa att hon varit extremt snäll och duktig med tanke på smärtan hon har!
Nu hoppas jag hon blir bättre, min skatt. Hon har haft detta i två år, halva hennes liv. Hon är värd bättre än så!
I vanliga fall brukar hon ha sina upp och nergångar med örat, men såhär illa har det aldrig varit. Så ringde Upplands Väsby vet. klinik och fick tid redan kl 12.39 idag -SKÖNT- .
Vi tog oss ner till kliniken, märkte även att hon var stressad och blockerad på promenaden ner.
Kommer dit och de tittar på henne och konstaterar precis det jag misstänkte. Hon måste sövas och spolas rent i örat. Så vi fick snällt lämna vickie där och vart ombedda att komma tillbaka 15.30.
Frida och jag knatar ner till Centrumet och fördriver tiden genom att kolla igenom alla affärer.
Klockan går och vi börjar dra oss tillbaka till vet. kliniken. När vi väl kommer dit säger det att det var mycket värre än vad de trodde, och att de inte var klara med spolningen! Efter ytterligare 30 min så är hon äntligen klar och jag får gå in i rumet och vänta på att hon skall vakna. Bedövningen hade redan börjat släppa när jag kom in och hon försökte frenetiskt klia sig i örat med baktassen. Sätter mig lugnt brevid henne, låter henne lukta på min hand så hon känner att jag är där, klappar om henne och viskar till henne att hon ska ta det lugnt.
Efter ca 5 min kommer veterinären in och ger henne en uppvaknande spruta.. Det dröjer inte länge förens Vickie börjar gnälla ..gnälla mer och mer, samt försöker resa på sig. Hon skricker till och gnäller så tom änglarna gråter.
Jag känner hur tårarna börjar rulla ner för mina kinder, men vifftar bort det snabbt . . Måste vara stark och en trygg flockledare för Vickies skull så hon inte blir mer orolig. Frågar vet. assistenten om hon fått ngt smärtstillande? Nu börjar Vickie mer och mer få panik och klänger upp i min famn. Vet. assistenten säger att hon ska fråga vet. om hon kan få mer. Kommer tillbaka efter någon minut och säger att hon inte kan få det och att hon inte fått något innan förutom det lilla som finns i nedsövningsdroppet/vätskan! (SMÄRTA!!!), Hon kan inte få det pga. att det skulle bli en farlig, tom dödlig kombination med hennes kortison och antibiotika. .
Som inte det var nog frågar jag - Ska hon inte ha tratt? Förvirrade vet. assistenten klämmer ur sig... "Jo.. det kanske hon skulle ha... har du en hemma eller?" , Ber henne hämta en på en gång (då hon non-stopp försöker komma åt örat!). Hon kommer in med tratten, Och nu börjar mardrömmen. Trattens lilla hål ska träs över tight över hennes huvud!!! Vickie SKRIKER av smärta och kastar sig hej vilt i panik! Jag försöker lugna henne men min själ skriker och jag känner återligen hur tårarna börjar rulla. Flera misslyckade försök, en panikslagen skrikande Vickie gör att jag får en sådan ångest! Vet att det är det bästa, men endå i sanningens stund börjar man tvivla och känner sig som världens hemskaste människa / matte. När hon tittar på mig med de panikslagna ögonen, hyperventilerar och skriker vartannat går det inte att känna något annat. Att dessutom vet. assistenten är oförsiktig och tränger in henne gör mig inte gladare. Tillslut får vi på tratten och jag ska spänna den, men då är den för stor och de har inget bra att knyta den med så den glider gång på gång upp mot det onda örat och klämmer det när hon skakar på huvudet! Sen kommer veterinären in och ger mig recept på två oerhört starka preparat (tabletter) och en special rengöning till örat. Vickie ska äta dessa i 14 dagar, och örat ska rengöras 2 ggr dag. Hon berättar även att hon tittat på bakterierna i microskåp och säger att de var långstaviga, och att hon misstänker en specifik bakterie. En oerhört svårbehandlad och ovanlig sådan. Tydligen är det därför ingen tidigare behandlig av 1000 olika preparat har fungerat helt och det har kommit tillbaka hela tiden.
Om 14 dagar är det återbesök, förhoppningsvis slipper hon mer medicin, annars blir det en 6 veckors kur!!!
När vi går från kliniken är det en oerhört trött, stressad, deppig, smärtsam vickie jag går hem med.
Hon lämnar mig inte en sekund och springer mig hack i häl. ska vara i knät bokstavligen hela tiden.
Jag får åka till en djuraffär och köpa ett halsband för att tratten åker upp och klämmer örat hela tiden!
Nu ligger min prinsessa i soffan med Frida och är den mest underbara duktiga hunden i världen. Tom veterinärerna sa att hon varit extremt snäll och duktig med tanke på smärtan hon har!
Nu hoppas jag hon blir bättre, min skatt. Hon har haft detta i två år, halva hennes liv. Hon är värd bättre än så!
Kommentarer
Trackback